Att vara idrottare

Jag hävdar i mina föreläsningar att jag fortfarande ser mig som en idrottare. För mig handlar det inte bara om att utföra en idrott utan det handlar mer om de val man gör, vad man står för och vem man är som person. Idrotten var och är för mig inte bara en hobby, utan det handlar om en livsstil. I många år var idrotten viktigare än allt annat och det enda jag levde för. De senaste åren har det inte varit riktigt lika viktigt, men ändå en stor del av mitt liv.
 
Hur kan det då komma sig att jag de senaste veckorna har tyckt att soffan, en varm filt, en påse godis och några usla dokusåpor på TV lockat mer än att åka och träna? Kanske har det varit kroppens sätt att tala om att den behövt vilan, kanske har det blivit lite för mycket för min, trots allt, ganska sargade kropp. Jag har känt mig trött och ointresserad av träning. Ju längre tiden har gått och ju tidigare mörkret har kommit på kvällarna, desto mer har soffan lockat, desto tröttare har jag blivit och desto svårare har det varit att ge sig iväg igen när jag väl har kommit hem. Men kanske är det ett bevis för att jag ändå, till slut, lärt mig att lyssna på kroppen. Istället för att bli irriterad på mig själv, så har jag låtit mig få den vilan som kroppen nog behövde.
 
När jag till slut, förra veckan  bestämde mig för att bryta mönstret och testa att träna igen, så blev jag sjuk, typiskt! Men idag gjorde jag slag i saken. Redan i början på veckan bestämde jag mig och bokade in mig på ett av mina absoluta favoritpass på Friskis, kombipasset cirkelgym/Indoor walking. Jag kan inte säga att jag kände för det, men jag vet att träningen också ger energi och gör gott för kroppen och jag vet att ledaren kan få mig att hitta glädjen igen. Idag skulle inte latmasken få styra, jag hade bestämt mig. Hela dagen gick jag och tänkte på att det var träning på kvällen, utan att riktigt känna det där pirret i magen och den där längtan att dagen skulle ta slut som jag alltid hade innan. När kvällen närmade sig var jag inte lika inspirerad längre. Inte för att jag kände för det, utan mer för att jag hade bokat in mig och det var för sent att avboka, cyklade jag iväg.
 
Med en liten känsla av osäkerhet över om det här är rätt val går jag in genom dörren på Friskis. Redan på väg uppför trappan möter jag några jag känner som hejar glatt och redan då känner jag att det här är en del av mig, som jag faktiskt saknat. När jag går in till passet möter jag ledaren. Hon välkomnar mig med en stor kram och ett "jag har saknat dig!". Även två av motionärerna som jag brukar prata lite med och som brukar gå på samma pass frågade var jag hade varit. Idag var nog det värt mer än själva träningen. Det här är en av sakerna som jag uppskattar med Friskis, det är inte bara träningen som är viktig, utan det är så mycket mer.
 
Passet i sig gick väl helt ok. Tog det ganska lugnt, kände mig för. Idag handlade det bara om att väcka kroppen och musklerna igen. Till och med ledaren kom fram till mig och såg till att jag tog det lugnt. Det är inte ofta ledarna säger till motionärerna att ta det lugnt istället för att jaga på oss. Jag drog faktiskt ner rejält på motståndet och blev jag trött så vilade jag. Det låter inte riktigt som jag det här, men även här har jag kanske, till slut, lärt mig en läxa sedan tidigare. Styrkemässigt har jag tappat, men det bästa är att tekniken sitter där ganska bra ändå, kanske inte så konstigt med alla års rehab. Själva styrkan borde gå ganska snabbt att bygga upp när jag väl kommer igång igen. I IW-delen gick det faktiskt också helt ok, maxade inte på något sätt, men orkade hänga med hela passet, hade bra tempo, men inte lika mycket belastning som tidigare. Lämnade huset med lite darriga och trötta ben, men med ett leende på läpparna och en känsla av att det här var det första, lite tunga, steget, men att nu är jag på gång igen.
23 okt 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)