Första gympasset
Imorgon är det två månader sedan jag fick det tråkiga beskedet om min axel. Jag höll ut några veckor till innan jag lade ner all träning. Det är nu över sju veckor sedan jag tränade sista passet på Friskis. Sedan dess har min träning bestått av gummibandsövningar för min axel hemma i vardagsrummet. Jag har även lagt in lite andra övningar för knä, rygg och mage, för att ta chansen att bygga upp resten av kroppen också, när jag ändå vilar. I början saknade jag träningen på Friskis, sen när det hade gått några veckor tyckte jag nästan mest att det var skönt att inte gå dit. Har känt de senaste veckorna att motivationen har dalat, har gjort lite axelövningar, men har inte haft lust att köra så mycket annat. Eftersom jag inte längre går på någon sjukgymnastik har jag inte heller någon att fråga om råd eller tips på hur jag ska gå vidare. Därför bestämde jag mig i veckan för att testa att gå till gymmet på Friskis igen. Har väl inte känt så jättemycket för det, men känner att jag behöver en förändring, att göra något nytt. Axelövningarna kan jag lika bra göra där, men det är lättare att lägga in lite andra övningar också. Tycker inte att det är så där himla kul att gå på gymmet. För mig representerar gymmet rehabträning, det är ett nödvändigt ont på vägen mot mina mål. Skulle tippa på att det är två år sedan jag var där sist. Idag körde jag ungefär en timmes styrka, axel och knäkontroll, sen joggade jag lite lätt på bandet och testade även IW. Mest imponerad är jag över min styrka och kontroll över mage och rygg, är inte alls lika flaxig som tidigare och har även kvar en ganska bra kontroll på mitt knä och det känns bra. Kändes helt ok i kroppen, sju veckors rehab har förhoppningsvis gett resultat. Har ingen värk i min axel längre, känner av den i vissa rörelser bara. Kände lite trötthet i axeln efteråt. Hoppas bara att det är just trötthet och att det inte blir någon reaktion imorgon. Nu gäller det bara att fortsätta ta det lugnt, ha tålamod och inte köra på för hårt bara för att kroppen känns bra. Det är ändå en lång väg kvar.
