Malmö Velo Classic
En tidig morgon, solen på väg upp, lite lagom pirrigt i magen. Lite svalt på morgonen, men det skulle visa sig bli en perfekt dag med bara svaga vindar. Idag var det dags för en sista kraftansträngning, ett sista lopp. Årets fjärde delmål och den tredje deltävlingen i Malmöklassikern.
Uppladdningen har kanske inte varit den allra bästa med för få mil på cykeln tillsammans med en förkylning förra veckan, men när jag väl ställer mig på startlinjen väcks tävlingsmänniskan i mig till liv igen. Starten var redan klockan nio och vi ville vara där i god tid för att hinna hämta ut våra nummerlappar, lasta ur cyklarna och testköra lite. Allt kändes bra inför starten. Vi ställde oss ganska långt bak för att slippa värsta trängseln. Nu väntade 77 km och cirka tre och en halv timme på cykeln innan vi skulle se målet igen. Det gick ganska långsamt i början eftersom det var mycket folk, vi ville inte råka ut för något så där i början. Ganska snart drogs fältet dock ut och det var fritt fram att ösa på. Kompisen som jag kör klassikern tillsammans med ville hålla igen på farten i början och jag lät henne ligga först. Det skulle visa sig vara ganska smart, för annars hade jag nog dragit på för mycket med risk att inte orka hela vägen. Efter 1,5 mil började jag känna av lite trötthet i rumpan och ryggen och försökte röra på mig och hålla igång blodcirkulationen. Efter 2,5 gick det riktigt tungt. Kan inte riktigt säga vad det var, kände mig inte direkt trött, benen hängde med, men jag klarade inte av att trycka på. Det gjorde ont i ryggen och rumpan och jag längtade efter depån som skulle komma efter 4 mil. Drack vatten regelbundet, men var lite rädd för att ta energidrycken eftersom jag hade känt mig lite orolig i magen på morgonen. Kompisen började peppa mig lite och prata en massa med mig för att få mig att glömma de jobbiga tankarna. Till slut tog jag även lite energidryck och det gav resultat och snart var vi framme vid depån. Det var skönt att få stanna, hoppa av cykeln och röra på mig. Föräldrarna var där och peppade, jag fick i mig lite sportdryck, banan, kanelbulle och druvsocker. Trots motgångarna låg vi ändå bra till på tiden och det kändes skönt. Efter ett par minuter var jag taggad att komma iväg igen. Vet inte exakt hur länge vi stannade, men det kändes bra att hoppa upp på cykeln igen. Tog det lite lugnt i början för att kroppen skulle vänja sig vid maten i magen och ta upp energin. Det var ganska backigt, gick tungt uppför, men vilka härliga utförskörningar vi hade. I en lång dubbelbacke kom jag upp i hela 50 km/h. Helt otroligt, vilken häftig känsla, vilken adrenalinkick, det var grymt! Plötsligt var det bara 1,5 mil kvar och kroppen kändes piggare än på länge. När det var en mil kvar såg jag på klockan att vi var tvungna att trycka på för att hinna inom 3,5 timme som var mitt eget personliga mål. Vi maxade, låg på helt fantastiska farter och bara gav allt. Till slut kände jag knappt smärtan i ryggen och rumpan längre och såg bara målet framför mig. Kompisen fick flera gånger påminna mig att njuta av stunden och titta på omgivningarna, för min blick var fäst på vägen och tanken var hela tiden på nästa kurva, nästa backe, nästa kilometer och nästa mil. Det var ett lopp som skulle genomföras, en utmaning som skulle klaras av, det var det ända jag såg framför mig, hur jag skulle gå i mål efter allt hårt slit. Jag skulle tippa att den sista milen var vår snabbaste och det är ju helt galet, eller kanske ett bevis på att vi hade disponerat loppet rätt och var starkare än vi trott. Vilken lättnad, vilken glädje och vilken stolthet jag kände när jag i full fart passerade mållinjen. Och tiden, den stannade på 3 timmar och 28 minuter! Var så klart trött efteråt och hade rejält ont i rumpan och hela ryggen, men på något konstigt sätt så kändes kroppen ändå förvånansvärt pigg efter så många timmars slit. Det var varken orken eller benen som hindrade mig och jag hade nog egentligen klarat ännu mer om vi inte hade maxat på slutet. Känns så klart bra för framtiden, för vem vet vilka mål jag sätter upp härnäst och vilka lopp det blir framöver. Men just nu ska jag bara njuta av att ha klarat av alla målen jag satte upp för mig själv detta året, läka min kropp och återhämta mig mentalt. Sen kör jag vidare, Mot nya mål!
