Malmömilen

Första deltävlingen till Malmöklassikern avklarad! Har fruktansvärt ont i mina vader idag, kan knappt gå, men på något sätt är det värt det när jag ser tillbaka på vad det var jag gjorde igår.
 
Det var lite svårt att ladda om efter förra helgens triathlon och jag var fortfarande inte återställd i mina vader, men när det väl var dags var jag laddad och sugen på att köra igen. Var på plats i Malmö ganska tidigt, skulle hämta ut min nummerlapp i tid, sen gick vi mest runt och kollade läget. Friskis Malmö höll i uppvärmningen, men jag joggade lite extra själv också. Ville få igång mina vader ordentligt. Stretchade mycket, försökte massera och hade satt kinesiotejp på båda i förebyggande syfte. Jag hade anmält mig i den sista startgruppen, så när starten gick fick vi snällt stå och vänta tills det var vår tur. Vet faktiskt inte vad klockan var när vi fick bege oss i väg. Det var ganska mycket folk och knöligt i början. Det var svårt att få flyt i löpningen och jag blev uppbromsad och fick springa sick-sack hela tiden. Det fanns farthållare som skulle springa i 6-minuters tempo, så jag tänkte hålla koll på dem. Dels för att inte gå på för hårt i början och dels för att försöka ge mig själv bra förutsättningar att nå mitt mål på en timme. Det flöt på ganska bra, kände mig pigg i kroppen och hade krafter att springa fortare, men eftersom jag inte kört längre än fem kilometer en enda gång i år, så vågade jag inte gå på hårdare, rädd för att inte orka. När vi kom ut till Västra hamnen, hade väl sprungit tre-fyra kilometer, så började jag känna av mina vadmuskler. De krampade inte direkt, men gjorde ont och kändes stela och strama. Samtidigt kände jag att jag hade krafter att springa fortare än farthållarna, kände att jag låg och bromsade hela tiden. Så jag bestämde mig för att öka farten och göra mitt eget lopp. Det var mycket folk längs stranden och jag fick lite extra energi. Första vätskekontrollen blev lite strulig, mycket folk och jag ville inte stanna, så jag tog en mugg och försökte få i mig lite vätska medan jag småjoggade. Spillde mer över mig själv än jag fick i mig, men hade en liten flaska i handen också. Sen kom fem kilometersmarkeringen och jag låg på en tid under halvtimmen. Inte jätteförvånande, det brukar jag göra, men det positiva var att jag kände att jag orkade och hade krafter kvar. Sexan och sjuan rullade på och plötsligt  var vi inne i stan igen, sprang förbi de två stora torgen. Där var mycket folk som hejade på oss och då fick jag extra energi igen. När jag passerade åttakilometersskylten såg jag att jag hade femton minuter på mig att nå mitt mål och då fick  jag rysningar i kroppen och ståpäls på armarna. Sen blev det tungt, vaden gjorde sig alltmer påmind och jag började halta och tappade positionen i löpningen. Men jag tänkte positiva tankar, fick lite energi av publiken och insåg att jag var på väg att göra något stort. Och snart var målet där, men först skulle jag spurta de sista hundra meterna. Det var en deltävling i tävlingen, vem som kunde springa snabbast de sista hundra. Som den tävlingsmänniska jag är var jag ju tvungen att försöka. Hade faktiskt ganska mycket ork kvar i benen, så det blev en liten spurt. När jag passerade mållinjen sträckte jag armarna i luften. Sen var jag så trött att jag knappt kunde stå stilla och vaderna värkte. En röda korset-gubbe tyckte nog att jag såg ut att ha problem, så han kom fram och höll mig i armen och fick mig att fortsätta gå en bit, det var ju snällt! Så fick jag äntligen min medalj. Var så trött att jag bara ville sätta mig ner. Tryckte i mig en banan och lite dricka. Då kom det över mig, vad jag faktiskt hade presterat. Då kom tårarna. Efter allt strul med uppladdningen, med knäproblemen som gjorde att jag inte fick en enda lång löprunda i mina förberedelser och sen loppet förra helgen och vadproblemen efter det. Även det faktum att jag aldrig har sprungit en mil i ett sträck en enda gång tidigare, och så klarade jag det. Mitt första delmål var uppnått. När jag sen tittade på klockan och insåg att jag gjorde det på dryga femtiosex minuter, så var lyckan total. Efter besvikelsen efter förra helgen skulle inget få stoppa mig, jag skulle bara klara det. Vaderna värkte och halvvägs in i loppet började jag även få ont i mitt knä, men jag kände mig stark och fylld av positiva tankar och känslor. Inte en enda gång kändes det tungt eller motigt, jag njöt hela vägen. Dels av den härliga stämningen med mycket publik längs hela vägen och mycket underhålning, dels av det faktum att jag faktiskt deltar i ett löplopp på en mil, något som kändes otänkbart för inte alltför länge sedan. Vilken stolthet och lycka och jag känner mig så nöjd med vad jag har gjort. Jag känner mig oövervinnerlig, nu kan inget stoppa mig. Ser redan fram emot nya utmaningar, nya mål. Men först ska jag vila lite och träna roliga saker utan prestationskrav.
16 jun 2013

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)