Malmösimmet
Årets varmaste dag, stark vind och vågor på havet, badförbud och min födelsedag. Det var dags för Malmösimmet.
Det var med blandade känslor som jag gjorde mig redo för sommarens tredje delmål och den andra deltävlingen i Malmöklassikern. Det var strålande väder, men nästan för fint. Det var inte världens lättaste att få på sig en våtdräkt på en svettig kropp och ännu svettigare blev jag av att stå och vänta i strålande sol med våtdräkten på mig. Vinden och vågorna gjorde mig lite osäker och nervös, jag visste inte hur det skulle vara att simma i de förhållandena. Under förmiddagen nåddes jag även av beskedet att det återigen blivit badförbud längs Västra hamnen. Vi fick inte så mycket info från arrangörerna, mer än att värdena var strax över de tillåtna gränserna och att vi själva fick välja om vi ville starta. Det enda rådet vi fick var att inte svälja vatten, det vill man ju inte annars heller så det hjälpte inte så mycket. Jag tror inte att det var någon som valde att inte starta och för mig var det självklart att köra ändå.
Jag hade varit där i god tid för att hinna se mig omkring, men hade nästan för mycket tid och ville till slut bara att starten skulle gå. Till skillnad från de andra loppen valde jag den här gången att hoppa i vattnet för att känna på temperaturen och blöta ner dräkten. Simmade lite också och det kändes jättebra. Skönt. Sen gick jag till start med en skön känsla i kroppen, en känsla av att "det här klarar jag"! Innan loppet hade jag bara tänkt att jag ville ta mig runt och inte bli sist, men när jag såg på de andra startgrupperna att det var många som simmade bröstsim så insåg jag att jag nog skulle klara det bättre än så. I starten stod vi på land, i trappan ner till vattnet och sen gick vi liksom ut i vattnet en efter en. Jag hade tänkt att stå långt bak för att slippa trängsel och för att kunna göra mitt eget lopp. Men jag var nog ändå taggad att komma iväg så det visade sig att jag kom i mitten i alla fall. Men det var ändå ganska lugnt, det gick väldigt smidigt. Jag försökte att tänka på att ta det lugnt och inte gå ut för hårt som jag gjort i de andra loppen, så att jag inte skulle bli så andfådd och trött. Först simmade vi rakt ut i havet, mot alla vågor. Det var tungt och det var svårt att få till andningen i vågorna, fick mycket vatten över huvudet och in i munnen hela tiden. Sen rundade vi en boj och simmade längs med stranden. Eftersom vågorna slog in mot land fick jag andas åt samma håll hela den sträckan, men det gick bra, jag har ju tränat på att andas åt båda hållen av just den anledningen. Nu var det dags att lita till att träningen och förberedelserna hade varit tillräckliga, för när jag väl var där i vattnet så glömde jag all teknik som jag hade försökt tänka på när jag simmade på badet. Tyckte att det gick ganska bra ändå, simmade frisim det mesta av tiden. När jag blev trött eller det blev trångt gick jag över till bröstsim för att vila lite innan jag fortsatte. Ett par gånger vilade jag på sidan också, men jag tog mig hela tiden framåt, var aldrig stilla i vattnet. Även om jag fick vila lite några gånger så kändes det ändå bra, jag kände mig stark och pigg i kroppen, hittade ett bra tempo och sen var det bara att mala på. Kände inte heller av smärtorna i axlarna som jag haft de senaste veckorna. När vi sen vände tillbaka längs stranden hörde jag en kompis heja på mig och då fick jag lite extra kraft att köra på sista biten in mot målet. När jag kom upp på bryggan kände jag mig så nöjd och stolt med vad jag presterat. Jag var inte alls lika trött som när jag körde triathlonen förra året och det var bara fyrahundra meter, så träningen hade nog gett resultat. Hade inte full koll på tiden, men när jag vände mig om såg jag att jag hade cirka halva startfältet efter mig och det var jag så klart supernöjd med. Jag hade satt ett litet mål för mig själv att klara det under halvtimmen. Jag låg på runt den tiden när jag simmade på badet. Insåg visserligen att det skulle bli tuffare i havet, men måste ju ha något att sträva mot. När sen tiden kom upp på hemsidan och jag såg att jag klarade det på 23 minuter blev jag stum av förvåning. Så bra hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat drömma om att det skulle gå. Men det ger så klart självförtroende att satsa vidare. Plötsligt känns den olympiska distansen till nästa års Malmö triathlon inte lika långt borta. Men först ska jag njuta av detta, sen börjar satsningen mot årets sista lopp, cyklingen i september. Ser redan fram emot det loppet.
