Jag gjorde det, igen!
Idag gjorde jag mitt andra triathlon, i Sövde. Det känns så himla fantastiskt! Att få göra det på hemmaplan, i en underbar miljö och dela upplevelsen tillsammans med härliga Friskis-vänner var helt underbart. Jag sitter här med blandade känslor, dels lyckan och tillfredsställelsen över att ha genomfört det, dels en liten, liten besvikelse över att jag inte nådde mina mål. Förra året ville jag bara ta mig runt, det här året hade jag satt upp höga mål att jobba mot. I och med strulet med mitt knä för några veckor sedan så reviderade jag mina mål, men innerst inne fanns ändå de gamla målen kvar och det var de jag siktade mot idag. Jag har dock lärt mig att det räcker med en bra grundträning för att ta sig runt, men om jag vill nå mina höga mål så krävs det mer fokus och hårdare träning, men nu vet jag det till nästa år. Jag hade inte riktigt flytet på min sida idag, men så här i efterhand är jag trots allt oerhört nöjd och stolt över det jag har gjort. Att kunna träna och genomföra ett sådant lopp, efter allt strul som jag haft med skador, värk och motgångar, är egentligen helt otroligt och mycket bättre än jag någonsin kunnat drömma om, jag som knappt kunde gå för något år sedan. Det är så lätt att glömma bort, men när jag tar mig tid att reflektera så inser jag hur långt jag har kommit.
Dagen idag började tidigt, jag ville ha gott om tid att äta frukost och sen vara på plats i god tid. Jag gjorde iordning min plats i växlingsområdet, kollade in bansträckningarna, värmde upp och bara gick runt och lyssnade på musik och njöt av att det äntligen skulle ske. Starten sker på Sövdesjöns strand, man springer ut i vattnet och börjar simma. Jag tyckte att jag tog det lugnt i början, frisimmade som jag skulle. Men blev fort trött och fick börja simma bröstsim istället. Men det tar ju mycket längre tid. På väg in till växlingen började jag dra av våtdräkten på överkroppen, väl framme försökte jag dra på mig tröjan samtidigt som jag trampade ur våtdräkten så gott det gick. Det var inte så lätt att dra på kläder när jag var våt, så det strulade lite, fumlade lite när jag skulle knyta skorna också, men organisationen fungerade bra iallafall. Sen sprang jag ut med cykeln tills jag fick börja cykla. Starten var i uppförsbacke, lite tungt var det allt. Försökte få upp farten, men var andfådd och fick håll, hur jag nu kunde få det. Slog av lite på tempot för att hitta en bra rytm och sen kunde jag trycka på lite igen. När jag gick ut på andra varvet började jag känna lite krampkänningar i högra vaden. Försökte skaka loss så gott det gick, men till slut knöt den sig totalt, så jag blev tvungen att stanna. Det var minsann inte så lätt, hade fått upp farten, musklen värkte och plötsligt kom jag utanför vägen och ner i gruset, var rädd att jag skulle ramla, men klarade det. Försökte stretcha och massera, men muskeln knöt sig hela tiden, gjorde fruktansvärt ont. Till slut kom en av mina vänner och hjälpte mig, tur att hon var bakom mig, ingen annan stannade. Jag fick lägga mig ner och hon tryckte ut vaden, tack för det! När jag sen skulle börja cykla igen så knyter den vänstra vaden sig istället. Då började jag tvivla på om jag skulle klara av att ta mig i mål. Började cykla så smått, rädd att vaderna skulle knyta sig igen, men det kändes bättre och bättre. På slutet kunde jag trycka på lite mer igen. Växlingen till löpningen gick fort eftersom jag redan hade löparskorna på mig, det var bara att ställa cykeln på plats och så iväg. Var jättetrött och försökte hålla ett lågt, men jämnt tempo, rädd att vaderna skulle krampa igen. Men efter ett tag kändes det bättre igen och jag kom nog in i andra andningen. Plötsligt var den långa, branta uppförsbacken som jag fasade för där, men det gick över förväntan och snart vände jag in mot idrottsplatsen igen. Att få göra sista varvet inne på fotbollsplanen, med publikens hejarrop i ryggen, kändes fantastiskt. När jag kom in på upploppet ökade jag farten och när jag passerade mållinjen sträckte jag armarna i luften, jag gjorde det, igen! Sen föll jag ihop på marken, av ren utmattning, orkade knappt stå upp. Men att se vännernas glada leenden över sina egna prestationer fyllde mig med så mycket energi, att få dela upplevelsen med dem, peppningen innan och glädjen efteråt, bara det gjorde det värt allt slit. För mig var det så klart en fantastisk känsla att genomföra ännu ett lopp, men den euforiska känslan från första gången infann sig inte. Nu suger jag på den här karamellen ett tag och läker min kropp, sen börjar jag ladda inför årets andra delmål, Malmömilen på lördag. Just nu hoppas jag bara att jag kan gå imorgon.
