Rehaben påbörjad
Känner igen en hel del av tankarna och känslorna som snurrar i huvudet nu från förra gången jag skadade mig. Den här känslan av att ännu en gång tvingas ge upp mina drömmar och det jag lever för. Då visste jag inte vad som väntade, och tur var väl det eftersom det blev en sådan lång och seg rehab. Då hade jag ändå ett mål, att kunna träna igen. Att det skulle bli så bra som det blev trodde jag nog aldrig. Nu när jag kommit tillbaka en gång, så har jag på ett sätt en tro på att jag kan göra det igen. Men att komma tillbaka på samma sätt tror jag nog inte att det går. Samtidigt har jag ändå drömmen om att det kan gå, eftersom det gick förra gången. Har fått flera kommentarer på min facebook om att jag får hitta något nytt att längta efter och precis som förra rehaben så känner jag att det finns inget annat som jag vill längta efter. Det gäller för mig att hitta en träning som jag tycker om utan att behöva känna den här tävlingslängtan. Det är ju det som är så svårt, att träna bara för att träna och må bra, jag vill ju hela tiden ha något sätt att mäta hur bra jag kan bli, att se att jag blir starkare. Jag inser mer och mer att det kanske är dags att lägga ner allt det här med loppen, framtiden är viktigare, även om jag fortfarande hoppas att jag kan köra Sövde om ett halvår. Går det så går det, jag måste ha det som ett mål. Funkar inte kroppen så lägger jag ner det, men jag känner att jag måste ge det en chans. Men att köra den långa distansen i Malmö i augusti känns just nu helt uteslutet.
Idag var jag tillbaka på Friskis. Kände egentligen inte för att träna, men ville dit för att ändå göra något. Gick upp på gymmet och körde övningarna jag fick av sjukgymnasten igår, plus några andra från tidigare. Höll väl på en halvtimme, sen var det inte roligt längre. Sen gick jag till ett av IW-passen. Där var platser kvar och jag bestämde mig för att köra halva passet, fram till återhämtningen. Men det var inte alls kul, höll igen och axeln strulade. Känner att jag vill köra min rehab nu och tänkte att det är lättare att göra det på Friskis, att jag skulle bli mer motiverad där och göra det jag skulle när jag ändå var på plats. Men det kändes tvärt om. Känslan av att vara där och titta på alla andra som är så hurtiga och duktiga, det gör mig mer skada än nytta just nu, precis som förra rehaben. Så nu tar jag nog en paus från Friskis, gör övningarna hemma och funderar vidare på hur jag ska göra framöver.
