Sövde triathlon 2015

Ibland blir jag så himla inspirerad. Igår när jag såg Charlotte Kalla ta brons på tremilen var ett sådant tillfälle. Hon var uträknad, såg helt slutkörd ut, men kom tillbaka och lyckades ta en medalj, och allt för att hon hade rätt inställning, en vilja att vinna, att lyckas. Att kunna hitta den där inre motivationen som gör att man lyckas förmå kroppen att fortsätta kämpa trots att den skriker att den inte vill mer. Att kunna utmana sig själv, pressa kroppen till det yttersta och flytta gränserna. Ibland kan jag fortfarande känna igen mig i det där och få en längtan efter att själv testa gränserna. Det finns i mig och kommer nog alltid att göra det, i mer eller mindre omfattning. De senaste årens triathlon-lopp är väl bevis nog för det. I höstas försvann dock den där känslan och jag har inte riktigt hittat tillbaka till den, ännu. Ibland kan den glimta till, som igår när jag såg på skidtävlingen och ibland kommer tankarna på att köra ett lopp i år igen. Med tanke på min fysiska status och att jag inte tränar så mycket för tillfället så känns det just nu väldigt långt borta. Vet att jag inte borde, men ibland vill jag så gärna ändå. Anmälningarna till årets triathlon i Sövde öppnade redan i december. Det var inte aktuellt för mig att anmäla mig då och nu har jag sett att det är slutsålt. Min spontana reaktion när jag såg det var ..... lättnad. En ganska skön känsla faktiskt, behöver inte tänka på att veckorna går och hur jag ligger till. Förra året anmälde jag mig direkt och kände sen en stress att bi frisk i kroppen så att jag kunde vara med. Var inte fulltränad när jag ställde upp, men körde ändå. I år vill jag inte pressa kroppen på det sättet, har tänkt försöka bli frisk igen, en gång för alla. Visst vill jag fortfarande köra lopp, gillar utmaningen, uppladdningen och känslan av att lyckas med mitt mål, men det kommer inte att ske till vilket pris som helst. Det går ett lopp i Malmö i augusti och om kroppen känns bra kan jag tänka mig att ställa upp då, men det får tiden utvisa. Nu har jag inget som stressar mig eller min kropp. Jag kommer att träna det jag känner för, tycker är roligt och det jag vill, utan tanke på några mål eller resultat och sen får jag se hur långt det bär. En ovanlig känsla för att vara jag, men kanske har jag, äntligen, efter nästan tio års rehab, börjat inse att kroppen aldrig kommer att komma tillbaka till samma nivå som jag var på innan och att den har begränsningar som jag kommer att få lära mig att leva med. Och det känns faktiskt helt ok, jag är nöjd med att ha kommit så långt som jag gjort och att jag uppnått det jag gjort de senaste åren.
1 mar 2015

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)